Skogspromenad

image

Jag har ett väldigt tydligt ställningstagande i hur man bör bete sig mot varandra. Det har tagit många år att komma fram till det och det är en ständigt pågående process, så snart den stagnerar börjar man halka eller så fastnar man i rigida regler. Det behöver inte ta all ens tid, bara litegrann om man gör det regelbundet, det är relationshygien på samma sätt som att man lägger tid på att duscha för att ta hand om kroppen.

Jag har länge haft väldigt tydliga idéer om hur jag vill bete mig med och mot andra, jag trampar ibland snett utan att kunna förutse det men när jag upptäcker det så finns inte alternativet att ta fler steg. Det är som en stig och den har inga exakta kanter, man kan kliva ut på sidan med ett eller flera steg utan att det gör så mycket men fortsätter man så blir det tillslut svårt att hitta tillbaka. Ibland är den smal och det finns kanske inte fast mark vid sidan och då får man vara mer noga med att träffa rätt medan andra gånger är den bred som en landsväg där bilar och bussar kan mötas utan att hamna i diket. Jag reagerar starkt när någon dundrar fram med en skövlingsmaskin eller fyrhjuling där på stigen genom naturskogen och faktiskt lika starkt när någon motar in alla i sällskapet att balansera på grästuvorna mitt på den breda landsvägen med bannor mot den som stukat foten eller har dålig balans och därför inte klarar uppgiften så bra som andra. Jag tycker det är okej att den som sitter i rullstol inte klarar de smala områdena men jag har tröttnat på att bära den som har fungerande ben men men aldrig behövt använda dem, jag kan hålla handen och visa var det är säkert att sätta fötterna men hen får gå själv för egen muskelkraft. Jag är helt färdig med att hantera människor som hoppar upp på sin gående stol och låter andra bära hen runt och sedan skyller och bannar dem när det går käpprätt åt helsike efter att hen beordrar dem att promenera rätt ut i skogen.
Och jag vet att det finns de som vandrar hela dina liv i vildmarken utanför stigar och vägar utan problem för de kan detta så väl att de ser farorna ändå.

Det här är viktigt för mig och jag har ju längre tiden gått blivit mer och mer noga med hur andra behandlar mig. Jag har blivit mindre accepterande för vad som händer när det blir fel, jag ställer högre krav på att andra ska vilja och försöka lära sig var min stig går och likaledes visa mig deras stig, att hjälpas åt och peka ut de hala klipporna eller lynniga synvillorna där marken ser säkrare ut än vad den är. Att andra ska använda sin egen muskelkraft när den finns, att man ömsesidigt hjälps åt när mjölksyran får överhanden, att aldrig leda in någon på en smal okänd väg man inte är beredd att slå följe hela vägen tillbaka till känd och säker mark.

Ibland händer det att man måste gå åt olika håll mitt ute i trollskogen, om forsen är för stark och stocken över bara bär den ene samtidigt som den andre är den enda som har långa ben nog att kliva mellan stenbumlingarna.. då tar man den vägen när man är redo, för att sitta fast i den fuktiga kylan utan mat är inte bra. Men är platsen trygg och säker och mattillgången stor så slår man kanske läger fram till vintern och promenerar över det frusna vattnet hand i hand. Andra gånger får den ene gå före, för hur ont det än gör är det kanske enda lösningen, men aldrig någonsin går denne utan att man stämt av läget och tillsammans gått igenom alternativen, aldrig går denne utan att ta avsked och kanske säga ”vi ses på andra sidan” om det är ärligt menat.

Jag har blivit kräsen, jag har börjat ställa krav. Dom är höga och samtidigt finns det gott om tolerans i felmarginalen och de breda vägarna är alltid fria att springa, hoppa och hjula fritt på (men snälla putta inte på mig -för- mycket, det är inte trevligt). På de smala vill jag inte lotsa utan lära ut och i möjligaste mån vandra på lika villkor och med hänsyn till förutsättningar.

Jag har blivit kräsen och jag väljer bort mer idag, jag har lärt mig mer och blivit bättre på att se när och med vem det är värt att slå följe. Jag är inte och har aldrig varit en av dom skyr skogsstigarna men jag söker mig kanske inte till dom lika mycket längre? Jag har ju lärt mig hitta där i min skog nu. Jag vill inte längre ha relationer som är en ständig kamp i den svåraste terräng och lika lite vill jag ha dem som håller sig bara på största vägen mellan åkrarna för de är så mörkrädda. Jag har inte längre särskilt mycket till övers för dem som gnäller och klagar så fort det inte är en klar och ljusblå himmel ovanför dem.

Åsikter – den automagiska lösningen?

 0001_rosa

(Nej, jag bara skojar. Självklart har jag inte konverterat till rosa!)

 

Politik, politik, politik över allt.. det hade kunnat varit något bra, något intressant, något som kändes viktigt! Men..

Detta är en kommentar till en text som kritiserar Aliansens politik och ber oss läsare inse att en förändring bör komma till stånd genom det kommande valet. Textförfattaren förespråkar egentligen inte något särskilt alternativ utan argumenterar bara för vad som skulle kunna summeras som ”Snälla låt oss välja någonting annat nästa gång!”. Här kommer min förklaring till varför jag i dagsläget varken vill välja lika eller välja olika: 

Problemet har varit att de hade en massa fina ideer om att ”Nu ska vi äntligen göra allting så mycket bättre!” men de var helt clueless om hur detta skulle genomföras eller hur någonting i den verkliga världen egentligen fungerar. De har i väldigt många år gjort precis alla missar man kan, de har samlat till synes random människor helt utan kunskap eller erfarenhet på området i arbetsgrupper som fått hitta på någonting som låter bra vilket sedan har satts till verket.

Problemet kvarstår att ingen i svensk politik idag har någon verklig erfarenhet eller kunskap om hur fasiken saker fungerar, de har väldigt många väldigt fina ideer som låter jättebra (nåja, inte för alla men för ett tillräckligt stor andel människor att kunna sätta dom i riksdagen). Ingen går att ta det minsta på allvar som det är idag! När någon vågar ställa sig upp och säga ”Såhär ser min vision ut, såhär önskar jag resultatet blir. Jag har inte alla svar om hur det ska gå till och jag o mina kompisar kan inte uppfinna den perfekta lösningen men vi kommer göra vad vi kan för att minska får inkompetens och vi kommer att ta hjälp av de människor som faktiskt kan såna här saker. Vi kommer att samla de främsta experterna vi kan hitta och i den mån försöka rekrytera de som faktiskt genomfört den här sortens reform med goda resultat som stämmer överens med vår målbild. Vi vet inte ens riktigt hur man sätter ihop effektiva och fruktbärande utredningar så vi kommer ta hjälp av de som är bäst även på det området för att optimera våra chanser att lyckas och minimera risken av vår egen okunskap och bristande erfarenhet sätter käppar i hjulen. Vi hoppas att vi har ert förtroende i att gå vidare med detta.”

Plötsligt händer det!

IMG_5228_800

Jan Björklund fick sig en smäll på fingrarna av Martin Ingvar i förrgårdagens presskonferens om senaste skolutredningen. Det stod med eftertrycklig tydlighet klart att forskningen visar att vill man höja resultaten i skolan så behöver man lägga ansvaret för hur väl eleverna presterar på just skolan. Där är de två viktigaste faktorerna är lärarskicklighet och bedömningskulturens kvalitet. Och inte minst stod det klart att det är kontraproduktivt att försöka lösa problemet genom att ställa större krav på föräldrarna. Herr Björklund stod snällt och höll med om allt som om det inte alls gick stick i stäv med vad han brukar häva ur sig, det är sällan jag sett honom se så timid. Wow! Det är nog första gången jag hört Jan Björklund presentera någonting jag vill att de ska genomföra.

Välj dina glasögon

image

Jag kan inte ändra på verkligheten genom att tänka att den är annorlunda, inte ens genom att verkligen börja tro att den är annorlunda. Det är magiskt tänkande och det funkar inte, möjligen kan jag ändra på min egen hjärnas struktur, det är ju relativt bevisat nu för tiden. Men föremålet man betraktar inte ändrar form bara för man byter glasögon.. upplevelsen däremot förvrängs.

A personal comment on a somewhat private very public conversation.

IMG_4519_900

A while ago I listened in on an conversation on the topic of creativity and originality and here are my thoughts on what was said. It’s a podcast with these two guys who both have what you could call creative jobs, self employed makers of fun and educational films, mostly working in a one man operation set up. They have been doing this for a couple of years and they didn’t really have any experience of that kind of artistic visual entertainment prior to that.

First of all I have to say I admire their courage, one of the guys just tried out making something and put it out there not knowing what to expect. Hoping but not really having any clue if it was any good or just kinda’ okay. I have always envied anyone who can do that. I don’t have that and I never had, I don’t remember a time before I had an advanced frame of reference on all the do:s and don’t:s of making practically any artistic or creative work. I’ve never had that unspoiled eye, sometimes I really wish I could have experienced that at some point in life. For a long time I was scared stiff making anything at all because I knew that nothing I made at that point could live up to the standards of what I knew was a good piece of art or entertainment, I knew all of my beginners mistakes long before I had made them and I just could not stop make them. I wasn’t a perfectionist and I don’t think I was hard on my self, I just knew what a good end result looked like and I knew what the process of creating that was but I hadn’t mastered the craftsmanship. And that annoyed the hell out of me! It felt so enormously liberating listening to these guys talking because this wasn’t even an issue for them. Sure they chatted about the feelings of uncertainly about whether or not their work made the measure and of realizing their prior mistakes as time passed and experiences gained. And that made me realize how wonderful that feeling of learning as you go along is, I’ve had that in other areas and it really is the greatest motivation!

The second thing and probably what rooted it self the deepest into my usually short and flickering attention span was the question of should you keep up to date with the work of others and what’s popular at the moment. They both agreed “No!”, a unanimous strong standpoint that it is for the best just doing your thing in your own way and not risk being colored by other peoples creations. To be certain to keep the uniqueness in your own creative voice, maybe once of twice a year scan the competition, get inspired and do a general keeping-up-to-date check up but not much more than that. This really got to me because I love that thought. I really want to be like that! I’m totally sold on the idea of creative independence, having a strong and unique artistic ore that springs from deep inside, a hail to creative solitude. But I know from experience I just can’t do that, it would drive me to insanity, and not the kind of charmingly mystic louring insanity, NO! No! No, its the pathetic depressed sobbing in to an ice cream bucket not having showered for two weeks and loosing all ability to do any work at all kind of insanity. I do the the exact opposite of what they preach, I watch everything! I see every picture or film clip I can get my eyes on. I read every book or text I can find. I’ll listen to every piece of music and every person talking. Not just new stuff either, I’ll go for scavenger hunts in 100 years old movies and in obscure cultural places like squeaky toys from Soviet Russia. If I didn’t restrict myself I could go for weeks and months just doing general research and keeping up to date without any specific goal other than the joy of the hunt. I do regularly take a few weeks just roaming free in that way. In my own experience the bigger my instream is the less likely I am to fall in the copycat trap, when the mass of it become large enough every single thing will make less of an impact. What happens is that patterns start to emerge, key elements that you never would have noticed in a smaller number of pieces collected.

I have without a doubt struggled all my life with these questions, literally all my life as long as I can remember. I do not think it was something brought upon me by someone in specific, it was just me learning to much to soon. A gift and a curse. I never thought I would do artistic work for a living, I thought that would always just be a thing on the side, I thought it wasn’t for me. Not because I couldn’t do it in any objective sense of measuring, but because I couldn’t make the end result like I wanted it to end up. I was surrounded by pro’s and freekin’ geniuses! I never knew how it was to draw some mash-up with crappy baby crayons and doodling with a grownup that struggled just as hard making a dog or a smiley face. I got fancy aquarelles, moaré kits and charcoal sticks, and I had my mom’s absolutely extraordinary pieces of art that really would belong in a museum surrounding me, and not just hers.. there were all these magnificent people with absolutely fabulous gifts surrounding me. It was a lovely experience but in time I realize that.. from every experience gained there is some other experience made impossible. And when people open my eyes to those impossible experiences it changes and enhances the way I perceive life. Thank you!